inspiraatio

We'll call it christmas when the adverts begin

Idag är det lillejulafton.
Dan före dan
Dagen innan julafton.
Jag har nog alltid tyckt bättre om lillejulafton än själva julafton.
Julafton innebär för mycket krav - för mycket krav på att man ska vara glad, tacksam, lycklig och allt annat som hör julen till.
På lillejulafton är det bara familjen. En lugn och skön kväll, där man äter gott och i lugn och ro njuter av varandras sällskap. Inga måsten, inga tvång. Bara naturligt. Glada leende, trots att det driver mig till vansinne att skriva julrim på paketen.
Att bara klä granen - kasta tomtar, glitter och änglar över hela granen, som dessutom alltid är sne och ful.
Och alldeles för många, skavda röda kulor ska där dessutom vara.
Och runt om i huset ska det finnas tomtar. Läskiga små tomtar med läskiga ögon. De skrämmer mig, men de ska vara där, det är ju tradition.
Och att baka pepparkakor. Ingen i min familj tycker egentligen om pepparkakor, särskilt inte hembakade. Men det ska ändå bakas. Och man måste provsmaka degen, man måste provsmaka väldigt mycket. Och efteråt ska man kvida över illamående, magont och att alla pepparkakorna blev brända. Det är så det ska vara.
Hela familjen ska samlas och göra saker bara för att så ska det vara, så har det alltid varit. Man ska inte ändra på traditionerna.

Men i år stämmer ingenting.
Julgranen är visseligen sne, men där finns inte ens en gnutta glitter.
Ingen julmusik har spelats överhuvudtaget, inte i vårt hus. Jag brukar inte gilla julmusik, men åtminstone på lillejulafton bör man lyssna på det.
Pepparkaksbaket fick jag sköta själv. Ingen annan ville. Jag satt där och kavlade degen och kände det som om allt mitt hopp försvunnit. För pepparkaksbaket brukar vara den stund då jag får julkänsla, då jag känner glädjen komma krypande till mig. Men idag kände jag mig bara ensam, och tom.
Och middagen var inte som den brukade, den mysiga lillejulaftonsmiddagen då man provsmakar julskinkan, rödkålen och köttbullarna. Myskänslan var som försvunnen och jag har redan tröttnat på julskinkan.

Jag avskyr att julen har tappat all sin magi.
Jag avskyr att allt handlar om julklappar, julkort och stress.
Jag tvivlar starkt på att alla vykort man får är skickade med kärlek. Jag slår vad om att de flesta skickar julkort bara för att "det ska så vara", inte för att man verkligen önskar personen man skickar kortet till "en god jul".
"God Jul" har bara blivit en tråkig grej, en tråkig hälsning som man tvunget ska säga i december. Menar man det verkligen? Jag är inte så säker på att jag verkligen menar "god jul" till alla jag säger det. Eller det är ju självklart att jag vill att alla ska ha en god jul, att alla ska få ha det bra. Men samtidigt känner jag att jag skulle vilja önska vissa speciella personer, sådana som står mig väldigt nära, en ännu "godare" jul. Men hur ska man formulera det? Orden har tappat sin magi! "God Jul" står skrivet överallt - i affärerna och på alla skyltarna i stan. Men om jag verkligen, verkligen vill säga till någon att jag önskar dem en riktigt god jul, och jag inte vill få det att låta som en klyscha, hur ska jag då säga?

Jag vet inte vad det är som fattas.
Jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag tror jag behöver lära mig slappna av, bara släppa skolan och stressen nu.
Jag ska nog ta och sova, drömma fina drömmar om julen och vakna med ett leende på läpparna och full av julkänsla. Imorgon blir en bra dag, imorgon ska bli en bra dag.

Om sisådär 25 minuter är det julafton. Håll i hatten vänner små! Ha en underbar dag, och njut! GOD JUL!