my heart belongs to you
min blogg har inte velat funka.
så här kommer en uppdatering för de senaste dagarna.
i lördags var det fest hos Hanna. Jag var pepp, och glad över att få återse trevligt folk. Johannes var min bordskamrat, tilsammans med en för mig främmande, men trevlig, person. Jag skvätte kyckling i mitt dricksglas och på den främmande grannens tallrik, lite sådär lagom jättepinsamt. Jag och Johannes dansade bok och fick massvis med kritik från Let's Dance-juryn. Resten av kvällen innebar dans till 90-tals pop, 70-tals disco, bohemian rapsody, och annan musik som man inte riktigt kan låta bli att älska. Jag sjöng hjärtat ur mig till right here, right now tillsammans med kajsa och christel. steph lekte läskig i mörkret utanför, och jag tyckte om det mesta.
söndag var kemiplugg, och jag tror att min hjärna ser ut som ett russin. stökiometri, är en kul ord som låter bra, men jag kan säga er att så jäkla kul är det faktiskt inte. och till min stora förvåning heter det jämvikt, och inte jämnvikt. var finns logiken i det?
Måndag var skola, och jag var trötttrötttrötttrötttrött. jag har en nedräkning i min almanacka på antalet dagar kvar till skolavslutningen. det är egentligen inte så värst mycket. men ack, så lite tid och så mycket som måste göras. jag tror jag vill lägga mig i ide ett tag, och bara lyssna på musik, öva pirouetter och se på dåliga tv-serier.
men visst finns det en del små ljusglimtar att se fram emot. det är väl så man får tänka. och när man får så söta sms som från kajsa, så känns allting genast mycket bättre.
idag skämde jag ut mig inför biologi-ola. jag avskyr att prata med lärare i enrum. han ställde en fråga, jag gav ett förvirrat svar, virrade bort mig totalt, han tittade konstigt på mig, och skrev någonting i sitt block. huh?
men för att kanske inte tråka ut er helt så ska jag försöka säga någonting klokt nu. och tro mig, detta är väldigt klokt! Jag måste tipsa er om Damien Rice, alldeles, alldeles underbara Damien Rice! En irländsk sångare som spelar gitarr och sjunger. För det mesta (åtminstone på de album som jag har hört) sjunger Lisa Hannigan med honom. Jag gråter sällan till filmer, böcker eller låtar, men när jag hör Damien Rices låtar har jag inte långt till tårar. Texterna, musiken, stämmorna och hela stämningen är bara för bra. Lyssna framförallt på "9 crimes" och "Canonball" (egentligen borde ni lyssna på albumen "9" och "O", för de är bara så bra.)
tack för mig.
så här kommer en uppdatering för de senaste dagarna.
i lördags var det fest hos Hanna. Jag var pepp, och glad över att få återse trevligt folk. Johannes var min bordskamrat, tilsammans med en för mig främmande, men trevlig, person. Jag skvätte kyckling i mitt dricksglas och på den främmande grannens tallrik, lite sådär lagom jättepinsamt. Jag och Johannes dansade bok och fick massvis med kritik från Let's Dance-juryn. Resten av kvällen innebar dans till 90-tals pop, 70-tals disco, bohemian rapsody, och annan musik som man inte riktigt kan låta bli att älska. Jag sjöng hjärtat ur mig till right here, right now tillsammans med kajsa och christel. steph lekte läskig i mörkret utanför, och jag tyckte om det mesta.
söndag var kemiplugg, och jag tror att min hjärna ser ut som ett russin. stökiometri, är en kul ord som låter bra, men jag kan säga er att så jäkla kul är det faktiskt inte. och till min stora förvåning heter det jämvikt, och inte jämnvikt. var finns logiken i det?
Måndag var skola, och jag var trötttrötttrötttrötttrött. jag har en nedräkning i min almanacka på antalet dagar kvar till skolavslutningen. det är egentligen inte så värst mycket. men ack, så lite tid och så mycket som måste göras. jag tror jag vill lägga mig i ide ett tag, och bara lyssna på musik, öva pirouetter och se på dåliga tv-serier.
men visst finns det en del små ljusglimtar att se fram emot. det är väl så man får tänka. och när man får så söta sms som från kajsa, så känns allting genast mycket bättre.
idag skämde jag ut mig inför biologi-ola. jag avskyr att prata med lärare i enrum. han ställde en fråga, jag gav ett förvirrat svar, virrade bort mig totalt, han tittade konstigt på mig, och skrev någonting i sitt block. huh?
men för att kanske inte tråka ut er helt så ska jag försöka säga någonting klokt nu. och tro mig, detta är väldigt klokt! Jag måste tipsa er om Damien Rice, alldeles, alldeles underbara Damien Rice! En irländsk sångare som spelar gitarr och sjunger. För det mesta (åtminstone på de album som jag har hört) sjunger Lisa Hannigan med honom. Jag gråter sällan till filmer, böcker eller låtar, men när jag hör Damien Rices låtar har jag inte långt till tårar. Texterna, musiken, stämmorna och hela stämningen är bara för bra. Lyssna framförallt på "9 crimes" och "Canonball" (egentligen borde ni lyssna på albumen "9" och "O", för de är bara så bra.)
tack för mig.
Kommentarer
Trackback
